DEN NORDISKA SPRÅKGEMENSKAPEN - IDEAL OCH VERKLIGHET

Den nordiska språkgemenskapen är ett ideal som vi nordbor gärna bekänner oss till och hävdar inför icke-nordbor. Det gör vi rätt i. Här har vi utgångspunkten för ett lyckosamt nordiskt samarbete.

Det vi kallar nordisk språkgemenskap eller grannspråksförståelse är något rätt speciellt. Det innebär att man kan tala ett av språken danska, norska och svenska och göra sig förstådd av dem som använder de två andra språken. Majoriteten av nordborna har alltså den stora fördelen att kunna tala sitt modersmål i samvaron med varandra.

Men nästan alla som har kastats ut i umgänget med nordiska bröder och systrar har väl också fått göra den irriterande erfarenheten att verkligheten är långt mera ofullkomlig än idealet. Det är visserligen lätt att tala, men man förstår inte alltid, och man blir inte alltid förstådd. Vi gör faktiskt rätt i att erkänna också detta förhållande.

Vi måste också komma ihåg att inemot en fjärdedel av nordborna har ett annat språk än danska, norska eller svenska som modersmål. Många finnar förstår inte svenska, trots att svenskan är ett officiellt språk i Finland, och än mindre norska och danska. Islänningar kan ha svårigheter med de skandinaviska språken, fastän danska ingår i den isländska skolundervisningen.

Syftet med denna skrift är att ge råd om hur man kan undvika eller minska svårigheterna att kommunicera på nordiska språk. För de flesta krävs det en del träning för att förstå och bli förstådd. Men danska, norska och svenska är tillräckligt lika för att man skall kunna börja öva förståelse direkt i kontakten med andra nordbor och lyckas ganska snabbt, utan några omfattande teoretiska förstudier.

Den allra största skillnaden jämfört med främmande språk är att det räcker med att man lär sig förstå. Man behöver inte lära sig tala ett annat språk.

næste side >>