NORDISKA MÖTEN

Det förekommer nordiska möten och sammankomster av de mest skilda slag och på snart sagt alla plan: stora kongresser med hundratals deltagare och sammanträden i små styrelser och arbetsgrupper med en handfull medlemmar, möten på statsministernivå och informella träffar mellan vänortsföreningar och samarbetande organisationer. Därtill kommer kurser med längre eller kortare varaktighet, och så naturligtvis alla de kontakter som inte har formen av ett organiserat möte.

En förutsättning för nordiskt samarbete på bred bas är att man med alla medel underlättar deltagandet i synnerhet för dem som inte har danska, norska eller svenska som modersmål. Den som inte genast klarar sig språkligt får inte utestängas från samarbetet.

Det är klart att de språkliga problemen varierar, och också sätten att försöka lösa dem. Men tre huvudmönster utkristalliserar sig:

Det vanligaste mönstret är att alla talar danska, norska eller svenska. Det fungerar ofta rätt tillfredsställande, men ställer höga krav på de finska deltagarnas kunskaper i svenska och de isländskas kunskaper i danska eller "skandinaviska". Många finnar och islänningar är därför uteslutna som deltagare i sådana möten på grund av språksvårigheter; risken finns att deltagare från Finland och Island väljs utgående från språkkunskap snarare än sakkunskap.

I synnerhet i grupper där man inte känner varandra sedan tidigare är risken för semikommunikation (bara delvis fungerande kommunikation) uppenbar också för "centralnordiska" deltagare, om man inte vidtar speciella åtgärder. Det är sådana åtgärder som vi skall ta upp i det följande.

Också när tolkning till och från finska förekommer finns det naturligtvis samma risker för semikommunikation. Men vid tolkning kan de finska deltagarna bättre tillgodogöra sig de andras anföranden och själva uttrycka sig friare. Å andra sidan kan tolkningen ibland kännas betungande både tidsmässigt och ekonomiskt, och en del av spontaniteten går förlorad.

Att planera och förbereda ett nordiskt möte

När ett nordiskt möte planeras måste de språkliga frågorna beaktas från första början. Det gäller att förutse vilka svårigheter som kan uppstå:

• Finns det deltagare som har svårt att förstå danska, norska eller svenska?
• Finns det deltagare som inte själva kan uttrycka sig på danska, norska eller svenska?
• Är deltagarna över lag vana vid nordiska sammankomster, eller kan man vänta sig att också danskar, norrmän och svenskar har problem med varandras språk?

Det kan ofta vara på sin plats att snarare underskatta än överskatta deltagarnas språkförståelse. De åtgärder som på förhand vidtas för att underlätta förståelsen brukar vara en god investering. När mötet väl har kommit i gång och svårigheterna börjar visa sig kan det vara för sent att göra något.

Den första frågan som måste besvaras är: Behövs det tolkning? Det kan vara skäl att i god tid kontakta de finska deltagarna och höra deras synpunkter. Förberedelserna för tolkarrangemang kan ta tid. Närmare uppgifter om tolkning finns i nästa kapitel.

Oberoende av om det tolkas eller inte på mötet är det bra om det skickas ut olika slag av förhandsmaterial till deltagarna. På det sättet kan de ju förbereda sig bättre också på själva sakfrågorna. Redan en kort resumé av föredrag och anföranden eller punkter som visar deras struktur kan göra det betydligt lättare att följa talaren. Kan man dessutom bifoga ordförklaringar eller korta ordlistor är det naturligtvis ännu bättre. För de finska deltagarna är det självfallet till stor hjälp om underlagsmaterialet eller delar av det är översatt till finska.

Också i den information som på förhand sänds ut till talare och andra deltagare är det bra att ge instruktioner om språkliga frågor. Framför allt talarna och mötesordförandena skall göras uppmärksamma på att de talar till en publik som kan ha svårigheter att förstå dem (kopiera gärna råden i de två följande avsnitten och i det tidigare kapitlet "Att tala nordiskt").

När mötet börjar kan det vara skäl att inleda med en genomgång av termer och begrepp. Det är förbluffande ofta som vi tror att vi talar om samma saker men ändå inte gör det, därför att liknande termer betyder olika saker i de olika språken.

Att hålla ett anförande inför nordisk publik

Allmänna råd om hur man skall tala i nordiska sammanhang har vi gett dels i avsnittet Att tala nordiskt, dels i avsnittet Råd om de enskilda språken. Läs dem!

Här skall vi ge några kompletterande råd som speciellt gäller föreläsare och föredragshållare.

- Tänk på språkfrågorna när du planerar anförandet. Kontrollera att termer och nyckelord är förståeliga också på de andra språken (se bl. a. ordlistan i slutet av detta häfte). Dela vid behov ut ordlistor eller motsvarande material, om möjligt också med översättningar till finska. Förklara viktiga och svårförståeliga termer och nya begrepp under anförandet.

- Späcka inte anförandet med fakta. Alltför mycket information i alltför snabb följd gör lätt anförandet omöjligt att förstå. Använd enkla och klara och tillräckligt korta meningar.

- Undvik helst att läsa upp ur manuskript. Uppläst text är nästan alltid svårare att förstå än text som man skapar direkt, muntligt. Skriven text är nästan alltid mera innehållstät och mera komplicerad till sin meningsbyggnad, och ofta frestas man att läsa upp sin text alltför snabbt. Dessutom har den uppläsande inte samma inlevelse och samma ögonkontakt med lyssnarna som vid spontant tal. Om du tycker att du måste läsa ur manuskript, t.ex. för att du är osäker på språket, läs lugnt och tänk på vad du läser.

- Tänk på åhörarna. Och se på dem. Se till att du hörs, bl.a. genom att använda mikrofonen rätt. Ingen gillar en mumlare! (Obs. att detta i högsta grad gäller också korta inlägg från platsen). Rusa inte igenom texten för att vinna tid. Stryk hellre mindre viktiga avsnitt. Många lyssnare behöver mera tid på sig för att förstå och uppfatta det sagda än vad du tror. Illustrera det du säger med konkreta exempel och anknyt till kända saker. Se på åhörarna för att skapa kontakt och själv uppleva kontakt och få gensvar.

- Markera strukturen i anförandet. Sammanfatta gärna de enskilda avsnitten och markera övergången till nästa avsnitt med en kommentar som "Jag skall nu gå över till. . ." Presentera om möjligt anförandets struktur på tavla, stordia (overhead-bild) eller utdelat papper, och hänvisa under talets gång till den presenterade strukturen. Avsluta helst med en sammanfattning av hela anförandet.

- Skriv alltid upp namn, siffror, viktiga termer och andra nyckelord. Namn och siffror är ofta extra svåra att uppfatta i tal, därför att lyssnarna inte vet vad de skall vänta sig. Tänk också på att namn som är välkända i ett nordiskt språk inte behöver vara det i ett annat.

- Se till att eventuella stordior (overhead?bilder) är läsliga. Stordiorna får inte innehålla för mycket text eller annan information - lyssnarna skall ju också höra på vad du säger. Texter och diagram måste vara tillräckligt stora och dessutom tydligt skrivna. Vanlig skrivmaskinstext är normalt alltför liten för att ses. Slarvigt handskriven text i alltför ljus färg är också oläslig. Läs alltid upp viktig text - det finns oftast åhörare som har svårt att läsa den, och en eventuell tolk tolkar bara det du säger, inte text på stordia.

Att vara mötesordförande

Mötesordförandens roll är central för mötets gång. Det är viktigt att han dels förstår det som sägs, dels själv talar ett tydligt språk som alla förstår.

Ordföranden har också ett stort ansvar för att mötet fungerar i språkligt avseende. Vid behov måste han uppmana talarna att tala tydligare, högre eller långsammare, att skriva upp namn och siffror osv. Han bör hela tiden hålla ett öga på åhörarna och se om de ser ut att förstå talaren. I vissa fall kan ordföranden bli tvungen att återge delar av vissa anföranden i sammandrag. Ordförandens ansvar gäller inte minst inlägg från publiken - det är mycket svårt att uppfatta vad folk säger som sitter med ryggen till, och också i övrigt är de akustiska förhållandena ofta sämre när man talar från sin plats i salen.

næste side >>