DEN NORDISKA SPRÅKKONVENTIONEN

Den nordiska språkkonventionen trädde i kraft i mars 1987. Dess syfte är att göra det lättare för nordiska medborgare att klara sig i kontakten med myndigheter och andra offentliga institutioner som t.ex. sjukhus när de bor i eller besöker ett annat nordiskt land än sitt eget. Den nordbo som inte behärskar värdlandets språk bör enligt konventionen vid behov ha rätt att använda sitt eget språk - danska, finska, isländska, norska eller svenska - och att bli betjänad på detta språk. Konventionen gäller både muntliga och skriftliga kontakter med myndigheter, dock inte telefonkontakter. Den tillämpas i princip i alla de nordiska länderna, men gäller inte på Åland och på Färöarna.

I praktiken innebär konventionen att t.ex. en finne skall kunna använda finska när han kontaktar arbetskrafts-, skatte-, hälsovårds-, social-, skol- och polismyndigheterna eller en domstol i ett annat nordiskt land. I gengäld skall motsvarande finska myndigheter se till att en gästande nordbo kan använda sitt språk, var i Finland han än rör sig. Samma sak gäller naturligtvis t.ex. svenskar på Island och islänningar i Danmark. Om myndigheten inte själv kan klara av att ge service på språket i fråga bör den göra allt den kan för att ordna behövlig tolk- eller översättningshjälp. Vid brottmål skall svaranden alltid få den tolkhjälp han behöver.

Även om det inte står något om det i konventionen, anses det uppenbarligen i praktiken att tolkning mellan danska, norska och svenska inte behövs. En dansk i Finland kan alltså räkna med att tolken i allmänhet tolkar motpartens finska till svenska, och att finska myndigheter som han skriver till på danska svarar på svenska.

Varje nordiskt land har utsett en ansvarig myndighet som skall följa hur konventionen tillämpas och informera om den. I Danmark och Finland och på Island är det justitieministeriet, i Norge Utlendingsdirektoratet och i Sverige Statens invandrarverk. Adresserna till dessa myndigheter finns i adresslistan i slutet av detta häfte.

næste side >>