DANSKA

Den talade danskan är det språk som brukar vålla de största förståelsesvårigheterna i nordiska sammanhang. Svårigheterna gäller särskilt dem som har svenska som modersmål eller som nordiskt umgängesspråk (framför allt finnarna).

Huvudorsaken till att naturlig vardagsdanska kan vara så svår att uppfatta torde vara att det ofta nästan bara är de betonade delarna av orden och meningarna som artikuleras tydligt. De trycksvaga delarna blir mera en markering av stavelserna - åtminstone låter det ofta så för icke danska öron. Ett namn som Egedesminde låter för en icke dansktalande ungefär som E-(mummel)-sminne. Och det kan vara svårt att tolka mumlet.

Vad danskar i första hand bör tänka på är alltså att tala långsammare och att uttala mera av orden. Äldre teaterdanska låter visserligen onaturlig i danska öron, men i nordiska sammanhang är den högst funktionell. Det är inte heller på något sätt skadligt att upprepa ett ord och använda ett mer bokstavsnära uttal, om man misstänker att det man sagt har gått ens lyssnare förbi.

De danska räkneorden ställer ofta till bekymmer för övriga nordbor. Seksten, tredive och fyrre kan när de uttalas vara svåra att identifiera, och en dubblering med [seksten], [treti] och [firti] kan var ett sätt att undvika missförstånd.

21, 22 osv. bör sägas ut som tyve-en, tyve-to osv., inte som en-og-tyve, to-og-tyve.

Räkningen med tjugotal, halvtreds, tres osv. kan vara svår även för dem som behärskar systemet; när man har räknat ut i siffror vad det var som sades har talaren ofta hunnit flera meningar längre fram. Använd alltså tiotalssystemet, femti, seksti osv. (Däremot inte toti, 20.) Uttryck som tresserne bör absolut inte användas. Säg i stället sekstitallet. Använd inte heller fyrretyve, 40, utan säg firti.

Litet om danskt uttal för icke dansktalande

För en icke dansktalande kan det var praktiskt att känna till vissa drag i danskt uttal. Här följer en uppställning av vissa systematiska skillnader mellan danskan, norskan och svenskan.

Det långa danska a-et ligger i en stor mängd ord hos många danskar ganska nära ett norskt och ett svenskt ä-ljud. Ex: gade, tale.

De norska och svenska u-ljuden finns inte i danskan; den danska bokstaven u uttalas ungefär som o i no. och sv. ro. Ex.: hus, sulten.

d efter l och n är oftast stumt: ild, land, under. Så även efter r i ordslut: ord, gård.

r efter vokal låter närmast som ett å: dommer [dåmm-å], dommere [dåmm-å-å], fire [fi:å]. Mörkt a smälter nästan samman med r-et: farve [fa:ve].

g och k i början av ord, även före mjuk vokal (e, i, y ä, ø) och j, uttalas hårt, som i gå och Kastrup. Ex.: gerne, gjorde, kilde, købe.

Förbindelserna sk, skj, stj utläses med varje ljud för sig: skifte ski-], skjule [skju:le], stjerne [stjærne].

Det uttalas [de], medan de, De (sv. de, ni) uttalas [di].

Uttal av danska namn

Icke dansktalande som skall uttala danska namn behöver naturligtvis inte eftersträva ett fullständigt danskt uttal. Det går t. ex. bra att säga Strøget ungefär som det stavas. Inte heller behöver man anstränga sig med den danska stöten eller med det danska a-ljudet i t. ex. Hansen - det blir lätt överdrivet ä-aktigt. Vad man bör tänka på är:

1. g och k är hårda i början av ord (även i sammansättningar): Gentofte, Gilleleje, Kjellerup, Køge, Nykøbing.

2. sk, skj, stj uttalas med varje ljud för sig: Skive, Tordenskjold, Stjernholm.

3. e i t. ex. Moe, Rye, Koefoed är stumt.

Slutligen: Roskilde och Odense uttalas med betoning på första stavelsen, men Bornholm med betoning på sista.

næste side >>