NORSKA

Norge har två officiella språkformer: bokmål och nynorska. Bokmålet går tillbaka på danskt skriftspråk, men har med tiden alltmer förnorskats; uttalet har alltid varit norskt. Nynorskan bygger på norska dialekter.

Normaliserat norskt talspråk brukar i allmänhet inte vålla några större problem - under förutsättning att taltempot är måttligt och artikulationen god. Talad norska finns emellertid i många varianter, och somliga av dessa kan vara svåra att begripa för andra nordbor. Norrmän bör därför tänka på att i nordiska sammanhang undvika speciella uttalsvarianter och ord som bara finns i dialekter.

I norskan kan förekomma en del drag som andra nordbor kan ha svårigheter med. Dit hör t. ex. diftongerna: auke, kløyve (da. øge, kløve, sv. öka, klyva). Hit hör också kv för hv (da. hv, sv. v): kvit, kva, kven samt de många fallen av tj-ljud: ikkje, mykje, røykje, tenkje, kjem (da. och sv. kommer).

Småord som einkvan, kvifor, korleis, såvoren förstås inte allmänt. Detsamma gäller pronomenformerna me (da. och sv. vi), dykk, dykkar, Dykk, Dykkar (da. jer, jeres, Dem, Deres, sv. er, Er) och hennar (da. hendes, sv. hennes).

Uttrycken eg vonar, eg ottast (sv. jag hoppas, jag fruktar) är obegripliga för många och kan i värsta fall förväxlas. Ljota, lyt, laut (da. måtte, sv. måste) har ingen motsvarighet i danskan och svenskan. Det kan också vara svårt för danskar och svenskar att genomskåda att verbformen åtte är imperfekt av eige. Försiktighet tillråds också med åssen (da. hvordan, sv. hur, hurdan) och med genitivkonstruktioner av typen "Dette er Stortinget si sak".

Det norska räkneordet seksten [sejsten] bör i tveksamma fall upprepas stavningsenligt. Säg tjueen, trettito, førtitre osv. och inte en-og-tyve, to-og-tredive, tre- og-førr.

Litet om norskt uttal för icke norsktalande

Här beskrivs några av de systematiska dragen i norskt uttal.

• d efter l och n är ofta stumt: eld, land, sende. Likaså efter r när föregående vokal är lång: ord, fjord, Nordli, gård, Skard.
• g framför i, y, ei, øy uttalas oftast [j]: gi, Geilo, gøyme.
• gj uttalas [j]: gjorde, gjest, Gjøvik.
• k framför i, y, ei, øy uttalas oftast som tj-ljud, dvs. som i ty. ich, sv. kyrka. Ex: kirke, kyst, keisam, køyre.
• kj uttalas som tj-ljud: kjenne, kjølig, Kjølen; ikkje, mykje, tenkje.
• sk framför i, y, ei, øy uttalas som sj-ljud, dvs. som i eng. she. Ex: ski, skynde, skeiv, skøyter (sv. skridskor).
• sj, skj uttalas som sj-ljud: sjø, sjåfør; skjenke, skjold, skjule.

I förbindelserna sti, stj uttalas varje ljud för sig: Kristian; stjele, stjerne, stjert.

Uttal av norska namn

Det är långt ifrån alla norska namn som följer de allmänna uttalsreglerna. Så uttalas t. ex. Skøyen [sk] mot huvudregeln och Geiranger uttalas oftast med hårt g. Det vanligaste uttalet av Skien är [sje-en]. Tillämpar man vad som har sagts här om norskt uttal har man emellertid rätt stora utsikter att träffa någorlunda rätt. I övrigt kan man hålla sig till ett ganska bokstavstroget uttal. Dansktalande behöver inte anstränga sig med den norska accenten eller med det norska uttalet av u.

Märk att e-et i Moe, Lie, Hoel är stumt.

næste side >>